West Terschelling var ett vädigt trevligt och charmigt ställe att vara inblåst på. Den stora hamnen som tar 500 båtar bestod till 90% av holländare, 10% tyskar och så vi. När vi pratade med några (som vanligt) väldigt trevliga holländska seglare på ett café och sa att vi var svenska så fick vi kommentaren ”Jasså det är ni som är svenskarna!”. Och det i en hamn med 500 båtar… Sedan vi lämnade Kiel har vi inte sett några svenska eller nordiska båtar över huvud taget, förutom våra vänner. En holländare vi talade med hade en teori om att svenskar nog inte seglar så mycket…

Efter några dagar var det i alla fall dags att gå vidare öster ut för att så småningom nå Elbe och Kielkanalen. Vi hade ungefär 180 distans framför oss (2 gånger svenska västkusten) så vi var rätt sugna på att komma iväg.

Vi lämnade Terschelling i gryningen på onsdagen och tog ett första skutt på 70 distans till Borkum som är så otroligt ocharmigt att man ändå gillar det på något vis. Inseglingen blev åter igen riktigt jobbig. Den här gången hade vi frisk vind platt i rumpan och väldigt stora vågor som gjorde det påfrestande att styra. Det kan vara roligt att surfa i medvind men inte i en farled nära kusten när vågorna är korta och ger okontrollerade slängippar.

Det var väldigt skönt att komma in i hamnen och lägga till vid en av lotskajerna utanpå en finne(!).
Under natten tog vinden i och vi insåg att vi skulle bli inblåsta ännu en dag.

Vi hade fått tipset från våra grannar i Terschelling att gå till Nordeney för att det skulle vara fint men nu när vi varit inblåsta ett dygn igen och vädret skulle bli mycket bättre kommande dygnet så började vi så smått planera att ta hela klivet till Cuxhafen på en dag. Om vi startade i gryningen och gick med strömmen så borde vi hinna gå de 95 distansen och komma fram strax före mörkrets inbrott.

Vi lämnade Borkum klockan 6 och fick en fantastisk start på dagen. Inseglingen förbi Borkum som hade varit så kaosartad några dagar tidigare var nu platt och fin och vi kunde falla av öster ut och sätta segel. Under en så lång sträcka kan man inte ha medström hela tiden och det hade vi inte räknat med heller. Dess värre vände den mot oss precis när vi närmade oss mynningen till Elbe och de sista stackars distansen in mot Cuxhafen gick allt långsammare. Det var inte lika illa som i Corryvrecken för några år sedan när vi gick för full maskin framåt ändå och backade över grund. Nu gjorde vi åtminstone 1,8 knop framåt…

Efter några timmar i mörkret sladdade vi till slut in i hamnen vid 11-tiden i 45 grader mot strömmen och fick en plats direkt. Efter lite bunkring och påfyllning av ett tyskt internet-simkort (som jag använder för det här inlägget) gick vi igår eftermiddag vidare till Brunsbüttel och slussade in i Kielkanalen. För några timmar sedan vaknade vi i gästhamnen innanför slussen och är nu påväg genom Tyskland till Kiel.

Presic en vecka återstår nu av vårt lilla äventyr och den tänker vi spendera i det härligt tidvattenfria Danmark! 🙂